massa små fina djur... och vänner

Slowmotionfingrar

Det var jul på Liseberg.

Sara, Emelie och jag gick dit och mös.

För det heter väl mös?

I'm in love with this city

Glasgow var en underbart vacker stad full av fina röster och utåtstående öron. Här kommer en bomb av bilder från min korta vistelse i Glasgow, jag hoppas så att ni tycker om dem.

Om ni vill kan ni klicka på bilderna, så ser ni dem i orginalstorlek. Men bara om ni vill.

Farväl.

Snart

sitter

jag

på

planet

mot

Glasgow.

Livet är underbart när man får vara med dem man älskar

Jag är så ledsen för att jag inte la ned mer tid på att få fina bilder på

mina andra underbara vänner. Men dem var med, Ella, Ylva och Koffe,

trots att jag inte fick med dem på någon bra bild. Och jag älskar dem alla

så otroligt mycket.

Malin, tack för att jag fick bo under ditt tak, äta din mat, sova i din säng,

sno din tandkräm och ja... att du vill vara min vän.

The Swan

Did you too see it, drifting, all night, on the black river?

Did you see it in the morning, rising into the silvery air -

An armful of white blossoms,

A perfect commotion of silk and linen as it leaned

into the bondage of its wings; a snowbank, a bank of lilies,

Biting the air with its black beak?

Did you hear it, fluting and whistling

A shrill dark music - like the rain pelting the trees - like a waterfall

Knifing down the black ledges?

And did you see it, finally, just under the clouds -

A white cross Streaming across the sky, its feet

Like black leaves, its wings Like the stretching light of the river?

And did you feel it, in your heart, how it pertained to everything?

And have you too finally figured out what beauty is for?

And have you changed your life?

en liten konstnär

Jag och min lilla bror var på akvarellmusséet, köpte några färger, penslar, papper och Eddie satte igång och målade.

Han tyckte det blev vackert.

Ikväll brann himlen.

mängder av kanel och fina människor

Nu blir nog rönnbären inte rödare

jag vet att jag inte är fin. som du är.

när jag lär känna fina människor inser jag mer och mer hur många brister jag har,

hur jag hade kunnat vara,

hur jag vill vara.

men nu är det för

sent.

Har du sett Benjamin Bottoms otroliga liv?

Det har jag.

Jag tyckte den var underbar.

Vad tyckte du?

Min mormor var så rädd för fyllgubbar. Om vi var ute och promenerade och ett fyllo kom fram till oss och tiggde om en slant, då grep hon min hand hårt och väste: ”Stå alldeles stilla och blunda, så tror han att vi är döda.”
Och jag stod där och gjorde som hon sade, men jag tänkte:
Det här fungerar nog inte.
Han tror inte vi är döda.
Han tror nog bara vi är en galen kärring och ett bisarrt barn.

Mark Levengood är fantastik.

Detta är ett utdrag ur hans bok Hjärtat får inga rynkor.

Rikard Wolff.

I´m dancing with a tiger