torsdag 27 augusti 2009

Min mormor var så rädd för fyllgubbar. Om vi var ute och promenerade och ett fyllo kom fram till oss och tiggde om en slant, då grep hon min hand hårt och väste: ”Stå alldeles stilla och blunda, så tror han att vi är döda.”
Och jag stod där och gjorde som hon sade, men jag tänkte:
Det här fungerar nog inte.
Han tror inte vi är döda.
Han tror nog bara vi är en galen kärring och ett bisarrt barn.

Mark Levengood är fantastik.
Detta är ett utdrag ur hans bok Hjärtat får inga rynkor.

6 kommentarer:

  1. Jasså det är här du är! Haha jag har faktiskt letat efter din blogg väldigt länge nu, tur att jag såg din kommentar! & nej haha, jag har inte flyttat till någon egen lägenhet (den tanken var väldigt skrämmande)! Åh men va bra, nu vet jag vart jag kan hitta dig då! Puss

    SvaraRadera
  2. åh, det var liksom fint.
    jag tror inte heller att fullgubben trodde att de var döda. men det var fint att han gjorde som hans mormor sa.

    SvaraRadera
  3. Hihi, ja visst är det ett fint namn? ;)

    SvaraRadera
  4. älskade lillasyster.
    en stund hade vi en lägenhet, till och med flera, men eftersom vi då inte kunde komma och se på dem var ägarna tvungna att ge dem till andra människor. och vi var utan. nu är vi här, men vi har inte längre någon tur med de fina ställena. därför bor vi på ett halvskumt hostel medan vi desperat letar efter nånstans att bo. och därför är jag ledsen.
    kärlek

    SvaraRadera
  5. äsch. jag som hade önskat att du kom snart. men, men...
    //kärlek

    SvaraRadera